AV1 i Mönsterås: Systematiskt arbete hjälper elever att nå kunskapsmålen

AV1 i Mönsterås: Systematiskt arbete hjälper elever att nå kunskapsmålen

Så stärker Mönsterås skolnärvaron med AV1 – från grupprummet till klassrummet

Mönsterås kommun arbetar systematiskt med att främja skolnärvaro och förebygga frånvaro genom arbetsmodellen Närvarotrappan. Kommunen har även fyra AV1-skolrobotar som placeras där behoven är som störst.

Med ett individanpassat stöd och ett stegvis arbetssätt, där elevens dagsform fått styra, har en elev på Fliseryds skola gått från hög skolfrånvaro till hela skoldagar och ökad delaktighet i klassrummet.

I stället för att använda AV1 hemifrån valde skolan att låta eleven delta i undervisningen från ett lugnare grupprum i anslutning till klassrummet. Steg för steg har skolan skapat förutsättningar för ökad närvaro, lärande och social gemenskap.

Nu är eleven i skolan hela skoldagar och deltar stundtals även inne i klassrummet. Eleven når också samtliga kunskapsmål. Klasslärare Maria Askebring berättar om vägen dit – och om roboten som blivit hela klassens kompis.

Foto: Susanne Dahlberg Almqvist är kommunövergripande specialpedagog i Mönsterås kommun; © Roger Karlsson, Barometern.se

I ett inslag i P4 Kalmar fick lyssnarna under hösten 2026 höra Susanne Dahlberg Almqvist berätta om arbetet med AV1-skolrobotar i Mönsterås kommun.  Susanne är kommunövergripande specialpedagog och beskriver AV1 som ”elevens ögon och öron i klassrummet”.

Mönsterås kommun arbetar systematiskt för att främja närvaro och förebygga frånvaro med en modell de kallar Närvarotrappan. Det är en arbetsmodell och en uppsättning fasta rutiner som används inom skola och elevhälsa på kommunens grund- och gymnasieskolor. Kommunen har också investerat i fyra AV1-enheter som kan användas som riktade stödinsatser utifrån elevernas behov.

»Hen når samtliga kunskapsmål och det viktigaste av allt: hen mår bra och hen känner att vi respekterar och förstår henom.«

När frånvaron påverkar både lärandet och gemenskapen

En av av kommunens AV1-enheter används på Fliseryds skola där Maria Askebring är klasslärare i årskurs 4. 

– Under förra terminen fick vi en robot till vår klass. Bakgrunden är att vi har en elev med mycket hög frånvaro från skolan. Detta ledde i sin tur till att eleven inte var med på genomgångar, inte deltog eller utförde några arbetsuppgifter, hamnade socialt utanför samt kände sig mycket osäker och otrygg de få dagar hen var på skolan. Det var svårt att ge ett korrekt omdöme utifrån hens kunskaper vilket ledde till att vi inte kunde bedöma eleven i flera skolämnen.

När det blev aktuellt att just Marias klass skulle få tillgång till en robot, fick hon tillsammans med specialläraren på skolan en tydlig genomgång av Susanne av hur den fungerar rent praktiskt. Därefter deltog hon i en  utbildning och genomgång av AV1 med No Isolation.

– Min tanke var först att nu kommer denna elev att få med sig Ipaden hem och vi kommer att kunna koppla upp honom via roboten i klassrummet, berättar Maria. Många tankar och frågor började komma upp. Kommer eleven inte komma till skolan alls nu? Hur ska vi jobba med roboten för att få eleven att vara mer i skolan? 

En flexibel lösning utifrån elevens behov

Efter ytterligare samtal med Susanne och specialläraren beslutade skolan att prova ett annat upplägg: AV1 skulle användas i skolan, inte hemma. 

Eleven skulle sitta i ett grupprum i direkt anslutning till klassrummet och följa undervisningen via AV1, som placerades tillsammans med klasskamraterna. Även vårdnadshavarna var positiva till upplägget.

– Vi visste sedan tidigare att eleven blir socialt trött och utmattad av att vara i en större grupp. Vi kunde också undvika flera ljud och intryck vilket i sin tur gjorde att eleven förhoppningsvis skulle orka jobba lite mer. 

Målet var att öka elevens närvaro i skolan genom att skapa en tryggare och mer hanterbar lärmiljö, utan att eleven behövde förlora kontakten med klassens undervisning och gemenskap.

Eleven skulle vara i grupprummet tillsammans med Ipaden som var uppkopplad med roboten som placerades ute i klassrummet. Alla inblandade kände att det var ett bra och genomtänkt försök för att öka elevens närvaro i skolan.

– Jag som klasslärare pratade enskilt med eleven innan roboten kom till klassen men även vårdnadshavare pratade hemma om roboten, berättar Maria. Tillsammans kunde vi då förbereda eleven på bästa sätt och skapa en positiv syn på att roboten var i vår klass. 

‍

Små steg mot ökad delaktighet

‍
En sak som eleven var noga med under dessa samtal var att hen inte ville att vi skulle hitta på ett namn till roboten. Extra uppmärksamhet var inte önskad.
– Eleven ville bara att det skulle vara en robot, för att inte göra en stor grej av det här. 

Även klassen informerades om att de skulle få tillgång till en robot. De tyckte det skulle bli spännande och kul.
– De hade svårt att föreställa sig hur roboten såg ut men jag visade upp bilder på den, säger Maria. Vi var i det här läget noga med att säga att det var klassens robot efter önskemål från eleven.

Första dagen roboten kom till klassen var också första dagen de började använda den på riktigt. Eleven var i skolan denna dag och kom in till Maria på morgonen innan det ringde in. Maria tog tillfället att visa hur roboten och Ipaden fungerar.
– Jag visade hur ljudet fungerade, hur roboten kunde vrida på huvudet så hen såg bra samt räcka upp handen. Det finns också en funktion så att man kan trycka så att roboten är glad, ledsen, fundersam eller neutral.

När det ringde in var eleven inne i grupprummet med Ipaden och roboten uppkopplad. De valde att ha roboten längst ner i klassrummet precis i början av skoldagen. Eleven kunde följa vad resten av klassen gjorde och vad som sas ute i klassrummet. Klassen var nyfiken och ville gärna gå fram till roboten och känna på den. De kom snabbt på att de skulle döpa den till något fint namn.

– Jag sa att det var en bra idé men att just nu kallar vi den bara för roboten så får vi fundera vidare. En elev sa: ”Detta är ju vår nya kompis, egentligen ingen ny kompis eftersom det finns en kompis bakom roboten men det är ju vår robotkompis!” Detta spann jag vidare på. Just ordet kompis kändes bra. Så vi bestämde det där och då:

»Det är vår kompis och vi kallar honom för Robot«


Dagen efter var eleven inte i skolan så Maria tog chansen att prata med klassen mer öppet om roboten.

– Jag svarade på deras frågor och flera hade önskemål om att få vara i grupprummet och testa den under någon lektion. 

Denna dag fick eleverna under ordnade förhållanden testa på att vara i grupprummet. Dagen efter var eleven tillbaka i skolan och man märkte att resten av klassen var mer bekväma och roboten tog inte lika mycket uppmärksamhet.

Eleven tyckte om att vara i grupprummet och vara uppkopplad mot de andra i klassrummet. Maria berättar att de började så smått flytta runt på roboten i klassrummet beroende på vad de skulle göra. Oftast satt nu roboten i sin grupp bredvid axelkompisen . 

Eleven i grupprummet vågade fortfarande inte röra på Ipaden. Så tillsammans med eleven bestämde Maria att en kompis skulle komma in i grupprummet för att tillsammans göra det mer bekvämt att t.ex. räcka upp handen, vrida på huvudet eller slå på och av ljudet.

– Olika kompisar var inne hos eleven vid olika tillfällen, alltid en i taget och inte för ofta. Detta resulterade i att eleven efter några veckor vågade röra på Ipaden helt själv.

Från halvdagar till hela skoldagar

Idag är roboten en helt naturlig del i klassrummet. Eleverna hjälper Maria och de andra lärarna att ställa roboten på plats om de missar eller glömmer. När roboten behöver laddas finns det alltid någon elev som upptäcker det och sätter i laddaren. Eleven sitter oftast själv i grupprummet och någon gång ibland när det är rätt läge kommer en kompis in och sitter med honom.

– Innan sommarlovet var eleven i skolan från 8 till 12, berättar Maria. Men sedan skolan började denna termin har eleven varit i skolan hela skoldagen från 8 till 14.15. 

Hen har nu börjat ha dörren öppen så att hen hör klassen men kan se allt via Ipaden. Stundtals deltar hen även i klassrummet. 

– Det här är en solskenshistoria som också medför att eleven har fått ett socialt samspel, känner sig trygg med rutiner och med oss lärare. Vi utgår från hens dagsform varje dag.

För två veckor sedan kom eleven och sa att hen var redo att döpa roboten. – Vi får väl se hur vi går vidare nu. Det bästa enligt honom själv är att hen tycker om att se på skärmen och att alla i klassen gillar vår ”kompisrobot”. Vår nya kompis gjorde succé!

Börja förbättra närvaro och deltagande idag

Fråga oss om AV1 till din kommun eller skola

Kontakta oss
__wf_reserverad_ärva