AV1 i Hjo: SU-grupp med hjärterum hjälper eleverna tillbaka ett steg i taget

När Hjo kommun startade sin SU-grupp under pandemin handlade mycket om att hitta nya sätt att möta elever som inte klarade den vanliga skolmiljön. För vissa elever blev steget till klassrummet för stort, även i mindre grupper och med hög personaltäthet.

– Vi kom på det här projektet under Covid, säger Helen Wätterbo, Socialpsykolog i SU-gruppen på Guldkroksskolan i Hjo. Då var det väldigt många som inte klarade av att vara hemma och vi såg ett behov av en SU-grupp.
Verksamheten började i liten skala med fem elever och fyra medarbetare. Sedan dess har verksamheten vuxit och elevgruppen förändrats. Till en början var det Helen och några utåtagerande pojkar i gruppen.
– Idag är det en blandning av mycket utåtagerande och elever med Autismdiagnos, säger Helen. 

Idag går 15 elever i SU-gruppen som drivs av två behöriga lärare, en assistent och Helen.
– Placering i gruppen sker genom beslut från elevhälsa och rektor, men verksamheten är frivillig för elever och vårdnadshavare.

SU-grupp med hjärterum‍

Under våren förra året uppmärksammade specialpedagog och elevhälsa en elev i årskurs 7 med 100 procents frånvaro. SU-gruppen var egentligen redan full, men Helen berättar att de såg till att göra plats.
– Egentligen har vi åtta platser och var överfulla, men klart vi hjälper den här eleven. 

Eleven hade goda förutsättningar att nå målen, men stora svårigheter med förändringar och överbelastning. Att använda sina förmågor var nästintill omöjligt i utmanande situationer. Därför behövdes en miljö med så få stressorer som möjligt.

»Det gick inte alls. Han hade absolut ingen motivation att komma till SU-gruppen.«

Personalen träffade vårdnadshavare flera gånger och upplevde att eleven verkligen ville lära sig.
– Så det tänkte vi skulle gå bra, säger Helen. Tills den dagen han skulle komma hit … och då gick det ju inte alls. Han hade absolut ingen motivation att komma till oss på SU-grupp.

För elever med omfattande skolfrånvaro kan vägen tillbaka börja långt innan fysisk närvaro i klassrummet är möjlig. Elevens grundproblematik var social fobi i kombination med autism. Att lämna hemmet och ta sig till skolan blev för svårt, trots att gruppen var liten och anpassad. Samtidigt såg personalen en elev med stark vilja att lära sig och tydliga specialintressen inom bland annat matematik och rymden.
– Den här eleven vill ju verkligen lära sig saker och vi vill verkligen att han ska komma till oss, säger Helen.
Så personalen började diskutera om AV1 skulle kunna bli ett första steg tillbaka till undervisningen och gemenskapen.

»Den här eleven vill ju verkligen lära sig saker.«

Specialintresset en naturlig ingång‍

Eftersom matematik var ett specialintresse blev det ett naturligt första steg. Hemma fanns mamma och mormor som stöttade i rummet. Till en början deltog eleven bara i 30 minuter i veckan via AV1.– Ganska snart sa han att han ville fortsätta lite mer. Så vi utökade tiden i matte. Han var jättesugen på det här, så vi fortsatte att bygga på med Svenska, Engelska och SO, berättar Helen.

Successivt lades fler ämnen till och eleven deltar nu på samtliga.
– Under veckan nu har vi också lagt på ett NO-pass. Det har gått väldigt fort tycker vi och han lyckas väldigt bra.

Samtidigt försöker personalen vara försiktig med att inte gå för snabbt fram. Helen säger att de har det i åtanke hela tiden. När de hade samtalet om att utöka med NO kom eleven själv med ett önskemål om att utöka även med bild och hemkunskap.
– Men vi sa att vi tar det ett steg i taget.

» Vi har samma lektionsstruktur oavsett om eleven deltar genom roboten eller fysiskt.«

Helen beskriver hur viktigt det har varit att behålla samma struktur i undervisningen oavsett om eleven deltar genom roboten eller fysiskt är i klassrummet.
– Vi har samma lektionsstruktur oavsett. Är det diskussioner i klassrummet är eleven med. Och vi tilltalar alltid roboten vid namn. Eleven ställer frågor och är med i diskussioner och det är inget konstigt längre.

En kontinuerlig och nära kontakt‍

Trots framstegen deltar eleven fortfarande hemifrån och personalen arbetar fortsatt nära både eleven och familjen. Specialpedagogen åker fortfarande hem med material och genomför prov tillsammans med eleven i hemmet.

Samtidigt försöker verksamheten hitta små steg även utanför hemmet.

– Det är bra att han utökar med ämnen, men vi tycker också att det vore bra om han kom utanför hemmet. Vi har försökt ses i specialpedagogens bil eller på biblioteket. Det behöver inte vara så långt hemifrån, men vi har inte lyckats med det ännu, berättar Helen.

» vi har daglig kontakt med våra elever som inte är i skolan.«

Arbetet handlar i grunden om relationer och tillhörighet, berättar Helen. För att få med eleverna behöver kontakten vara kontinuerlig och nära.
– Inte en sporadisk ”en gång i månaden” – vi har daglig kontakt med våra elever som inte är i skolan.

Genom AV1 har eleven kunnat bli en del av gruppen långt innan fysisk närvaro i skolan varit möjlig.
– Han får närvaro som vilken elev som helst, säger Helen. De betygssätts på samma sätt som de som är i klassrummet. Det är ingen skillnad.

Nu är roboten en naturlig del av klassrummet. Klasskamraterna påminner ibland om den glömts att sättas på och eleven deltar i diskussioner på samma sätt som de andra.

För Helen handlar arbetet om att staka ut en väg in i gemenskapen igen – och att börja arbetet tidigt, innan eleven klarar av att ta sig till skolan fysiskt.

‍