Vilken påverkan har social isolering på ett barns psykiska hälsa och utveckling?

Nära relationer, social support och omsorg är grundläggande behov för människor.

Socialt beteende

Socialt beteende handlar bland annat om hur en individs tankar, känslor och beteende påverkar och påverkas av andra människor. Att bygga sociala relationer och lära sig sociala normer är centralt för människors välbefinnande, och inte bara på grund av att det är roligt att vara med vänner. Socialt umgänge är utan tvekan viktigt för barns utveckling. Men många barn kan av olika anledningar inte delta, och får därmed inte uppleva socialt umgänge i den omfattning de skulle behöva för att må bra och utvecklas.


Avsaknad av socialt umgänge har visat sig påverka barns utveckling på olika sätt. Tidigare forskning har till exempel visat att socialt isolerade barn ofta klarar sig sämre i skolan och att de senare i livet ofta har låglöneyrken och oftare lider av depression (Lacey, Kumari & Bartley, 2014). Den här texten fokuserar på relationen mellan långvarig social isolering, ensamhet och fysisk sjukdom, samt hur social isolering påverkar utvecklingen av hjärnan.

Stressrespons

Den som inte får uppleva sociala kontakter och socialt beteende i tillräcklig grad kan känna sig socialt isolerad. Sociala relationer är avgörande för hälsan, och en brist på sociala relationer korrelerar ofta med en känsla av ensamhet (Doane & Adam, 2010). Ensamhet har i sin tur kopplats till högre stressnivåer.

Stressresponsen är en överlevnadsfunktion och dess primära funktion är att skydda oss från faror i omgivningen. När en person är socialt isolerad uppfattar kroppen detta som ett hot, eftersom sociala kontakter är ett grundläggande mänskligt behov. När stressresponsen aktiveras börjar hjärnan producera flera stresshormoner för att skydda kroppen mot fara. Dessa hormoner frisätts för att personen ska reagera på den nuvarande stressfaktorn och klara av den eventuella skadan. Kroppen kan dock inte frigöra dessa stresshormoner och skydda kroppen från stressiga situationer hur länge som helst. Långvariga perioder av stress har visat sig öka risken för hjärtsjukdom, högt blodtryck, infektionssjukdom, kognitiv svikt och för tidig död. Dessa fysiologiska konsekvenser av att uppleva långvarig stress drabbar vanligtvis vuxna. Höga stressnivåer anses därför utgöra ett hot mot hälsan hos socialt isolerade barn, inte bara under barndomen utan också senare i livet.

Hjärnans utveckling

Som tidigare argumenterat löper socialt isolerade barn en ökad risk att få problem med hälsan i vuxen ålder. Dessutom visar studier att brist på social kontakt kan ha en negativ påverkan på hjärnans utveckling. Studier av unga möss och apor som utsatts för extrem isolering har visat att hjärnan påverkas i avsaknad av socialt umgänge (Makinodan, Rosen, Ito & Corfas, 2012).


För att ytterligare undersöka sambandet mellan social isolering och fysiologisk och kognitiv funktion isolerades unga möss och apor under flera veckor. Forskarna fann brister i kommunikationskedjorna i en typ av celler i hjärnan som kallas oligodendrocyter. Med andra ord var kommunikationen mellan dessa celler nedsatt i prefrontala cortex, den främre delen av hjärnans pannlob. Utvecklingen av dessa cellers funktion är beroende av socialt umgänge. Prefrontala cortex är en del av hjärnan som förknippas med en mängd olika kognitiva funktioner, såsom planering, högre tankar och social interaktion. Forskarna hävdar att det kan uppstå en brist i dessa delar av hjärnan hos barn om utvecklingen av dessa celler och delar av hjärnan störs.

Social support

De studier som beskrivs i denna text påvisar vikten av socialt umgänge och hur social isolering inte bara kan skada kroppens fysiologiska funktioner utan även utvecklingen av nervsystemets stödceller, vilket i sin tur påverkar utvecklingen av kognitiv funktion. Det kan dock tänkas att människans behov av socialt umgänge inte bara kan utgöra en riskfaktor utan också är en ”överlevnadsstrategi”. Som tidigare nämnts frigörs flera stresshormoner när stressresponsen aktiveras. En av dessa hormoner har funktionen att tvinga oss till social kontakt. I en utsatt situation är detta så viktigt att vår kropp tvingar oss att umgås.


Hur social support påverkar personer som lätt blir stressade har undersökts i tidigare forskning. Studier visar att barn klarar av stress bättre om de får hjälp med de sociala kontakterna. Forskning har också visat att det finns ett starkt samband mellan social support och känslan av att klara av saker och ting, förmågan att hantera stressiga situationer samt ökad livskvalitet (Martin, Carlson & Buskist, 2009). Således kan man genom att öka mängden socialt umgänge, stöd och sociala kontakter undvika att socialt isolerade barn drabbas av fysiologisk sjukdom och kognitiv försämring eller känner sig ensamma.


Källor

  1. Doane, L. D & Adam, E. K. (2010). Loneliness and cortisol: Momentary, day-to-day, and trait associations. Psychoneuroendocrinology, 35, 430 – 441.
  2. Lacey, R. E., Kumari, M. & Bartley, M. (2014). Social isolation in childhood and adult inflammation: Evidence from the National Child Development Study. Psychoneuroendocrinology, 50, 85 – 94.
  3. Makinodan, M., Rosen, K. M., Ito, S. and Corfas, G. (2012). A Critical Period for Social Experience–Dependent Oligodendrocyte Maturation and Myelination. Science, 337(6100), 1357 – 1360
  4. Martin, G. N., Carlson, N. R. & Buskist, W. (2009). Psychology, 4th ed. Allyn & Bacon