Iduns erfarenhet av AV1

Första gången Idun introducerades för AV1 var vid skolstart i sjätte klass. Idun behövde då läketid efter depression med omfattande problematisk skolfrånvaro.

Innan roboten saknade jag att hänga med mina kompisar på rasterna och lektionerna. Jag saknade också miljön i skolan, säger Idun.

Mamma Annelie arbetar som specialpedagog och har skrivit både artiklar och böcker inom temat skolfrånvaro. Hon hörde talas om AV1 och föreslog verktyget för skolan som redan kände till att skolroboten fanns, då en annan skola i samma område redan använt sig av AV1.

När roboten väl var på plats berättar Idun att hon själv var osäker på om verktyget skulle fungera:

Jag tyckte först att den verkade lite skum och jag förstod inte riktigt konceptet. Jag var rädd att det kanske skulle vara ett slöseri med pengar eller så, men efter att ha provat den blev det hur bra som helst.

Verktyget mottogs väl på skolan
Enligt både Annelie och Idun mottogs roboten väl på skolan och verktyget var för de allra flesta enkelt att använda.

Det tog ett litet tag för de mindre teknikvana lärarna att vänja sig vid roboten, men annars var det inte en så stor grej. Sen var det vissa elever som inte riktigt förstod vad det var till en början och då viskade de lite om det. Men det var aldrig några dumma kommentarer, bara nyfikenhet, säger Idun.

AV1 fick heta Klas

Idun berättar att hon och hennes klasskompisar i det “förlängda klassrummet” döpte roboten till Klas efter Klas(srum) och att Klas dekorerades med klistermärken och olika pärlhalsband som Idun gjort själv.

Mamma Annelie skrattar åt namnet och förklarar vidare att det förlängda klassrummet var en insats som gjordes parallellt i skolan:

Idun ingick i en liten grupp på skolan som kallas för det förlänga klassrummet där många av de som går i samma årskurs, eller andra årskurser, kan vara när de behöver.

Deltog från sitt skrivbord där hemma
När Idun kopplade upp sig på Klas brukade hon sitta hemma vid sitt skrivbord och använda sig av sin mobil eller skol-Ipad.

Roboten brukade först vara i det förlängda klassrummet innan lektionen började, sen turades läraren eller eleverna som skulle in på samma lektion om att bära in Klas. Efter att genomgången var slut placerades roboten i det förlängda klassrummet igen och så gjorde vi uppgifterna där inne, säger Idun.

Mamma Annelie fyller i att Idun under en period deltog på plats i skolan när hon orkade och att hon de andra dagarna själv kunde välja om hon ville vila helt eller delta via Klas.

Extra kul med robotens funktioner
Idun går idag i sjunde klass och är positivt inställd till frågan om hon anser att skolroboten varit till hjälp:

- Ja, jag tycker att det hjälpte att delta via Klas. Den gjorde att jag kände mig mer delaktig och det var väldigt kul att kunna vara med fysiskt även om man inte var det på riktigt. Sen var den väldigt bra utformad. Jag kunde till exempel byta ljudvolym, räcka upp handen och sätta på en stör-ej-funktion. Det var extra kul att kunna byta ut robotens ansiktsuttryck.

Mer än bara ett distansverktyg

Mamma Annelie är också positivt inställt till roboten och menar att AV1 möjliggör mer än bara ett deltagande från distans:

Precis som Idun säger så handlar det om den fysiska närvaron. Jag tänker att när man har omfattande frånvaro så är det just det att det måste pusslas med olika saker och den här roboten är ganska kravlös. Den tillåter eleven att delta olika mycket beroende på dagsform och följa med på vad som händer runt omkring. Den skapar dessutom en lättare väg tillbaka till klassrummet.

Annelie påpekar vidare att skolroboten fungerar bäst när den är en del av olika insatser, som t.ex. tillsammans med det förlängda klassrummet. Hon har svårt att se den som ensam insats, men poängterar att den kan vara en ganska stor och avgörande pusselbit.


Avslutningsvis inflikar både Annelie och Idun att Klas inte längre används hemma hos dem.

Nu kan roboten hjälpa någon annan istället, så det är ju jättebra, säger Idun och ler.